Josefin

Då har det gått en dag till. Det är tisdag och du har fått mig att gråta floder över dig igen. Jag klarar inte mycket mer nu, jag har inte många tårar kvar att gråta. Det är så sjukt jävla svårt. Du har mitt hjärta och du vägrar släppa det, jag vill inte att du ska släppa det men dom säger att du måste och innerst inne vet jag väll det också. Jag vill inte behöva somna ensam, jag vill inte behöva vakna ensam. Jag vill inte, jag vill inte leva utan dig vid min sida. Men samtidigt tänker jag, förtjänar jag det här? Att bli sårad, att bli lämnad, att få mitt hjärta krossat bit för bit varje dag. Ingen kan förstå, ingen kan se. Inte ens du, inte ens du som var den jag ville dö med. När jag tänkte på oss tänkte jag på ordet föralltid. Jag vill fortfarande inte ge upp, men jag släpper taget lite mer för varje dag. Dom säger att det finns fler där ute men jag vill bara ha dig. Du va min klippa, den jag kunde luta mig mot när det blåste. Den som kom och hämtade mig mitt i natten och låg och lyssnade på mina andetag tills du hörde att jag sov. Du var den som satt uppe och tröstade mig hela nätterna när jag grät. Det va du som fick mig att känna mig som en prinsessa, som gillade mig precis för den jag var. Jag älskade att somna till ljudet av dina hjärtslag och vakna till dina mjuka händer som smekte min kind. Jag saknar den tiden när din röst vaggade mig till söms när jag låg vaken och snurrade. Jag saknar den tiden då tårarna jag grät inte berodde på dig. Det är ingen som förstår, det är ingen som kan förstå. Jag saknar att höra någon viska dom där tre orden i mitt öra. Jag kommer på mig själv med att önska att du kommer göra det någon dag igen. Mitt hjärta kommer alltid att vara där du är. Du är aldrig ensam, glöm inte det. Mitt hjärta slår två slag. Ett för att överleva och ett för dig, kommer du ihåg?